I Nya Världen och i övärlden är det vanligt med slaveri och andra former av ofri arbetskraft. Ett sätt att ta sig till Nya världen är att skriva på ett arbetskontrakt för en plantage eller gruva. Du förbinder dig helt enkelt att jobba – oftast i upp till tio år – mot att du får resan betald och en summa pengar när arbetstiden är ute. Många slutför inte sina arbetskontrakt, utan rymmer efter några år.
En annan typ av kontrakt som var vanligt fram till år 123, när Sjölejonen gjorde sin revolt, är giftaskontrakt. Fattiga i Imperiet kunde få sin resa till Nya världen betald mot att de förband sig att gifta sig med en bosättare på andra sidan havet. Vigslar förrättades direkt på kajen när makarna för första gången mötte varandra.
Straffet transportering var också väldigt vanligt fram till år 123. Tjuvar, lösdrivare, nattfjärilar, bedragare och skojare dömdes till transportering till någon av kolonierna i Nya världen. Ofta på livstid och sällan på kortare tid än 20 år. Väl framme i Nya världen var det upp till den transporterande kaptenen att sälja slöddret till godsägare och gruvägare som tvångsarbetskraft.
I övärlden är det också vanligt att tillfångatagna passagerare från kapade skepp säljs som slavar. Vissa används sedan som arbetskraft på de fria plantagerna i övärlden eller så skeppas de vidare för att säljas i Nya världen.
En sista form av ofri arbetskraft som förekommer i världen är alla de sjömän som blir pressade i tjänst i Imperiets eller Hafenlands respektive flottor. Både handelsfartyg och krigsfartyg bemannas av folk som blivit nersupna och ombordsläpade på skeppen. Det sägs att slaveri är förbjudet i Hafenland och Imperiet, men det finns många sjöfarare som inte håller med.